Efter att bläddrat runt lite bland arkadspelen trillade jag över Castlevania: Symphony of the Night. Fina minnen väcktes till liv. Då man satt där i tonåren och nötte de dryga två hundra procenten spelet erbjöd och njöt av perfekt kontroll och spelglädje modell ultra. Egentligen är det värt de 800 poäng det kostar, men handkontrollen till Xbox 360 är dessvärre fullständigt värdelös för ändamålet. Dock kunde man ju ladda ned trialversionen och testa litegrann. Och litegrann var ordet, för se bara, hur duktiga Konami är på att begränsa upplevelsen för dem som bara vill känna lite på spelet.

Här tar de verkligen i så att de nästan gör i brallan av begränsningsupphetsning. Hade det kanske inte räckt med endast 15 minuters speltid? Och gäller det för menysurfande också? För en kvarts speltid fick jag då rakt inte, hann inte ens besegra Dracula i inledningen av spelet innan det bröt. Tack för kaffet.

Jag är en oerhört snål människa när det kommer till olika nedladdningstjänster, kanske för att jag ännu inte vant mig helt med att betala för nedladdningsbart material, eller så är jag bara tragiskt prismedveten. Hur som helst, efter att ha misslyckats med att köpa Gears of War 2-tillägget Dark Corners över Xbox Live Arcade, vilket kräver ett svenskt IP, något som är halvsvårt att få här i Japan, så satt jag med en hel bunt överblivna Microsoft-poäng. 2000 för att vara exakt. Det kändes lite mörkt efter att ha spenderat runt 230 riksdaler för dessa nu ”värdelösa” poäng.

Men det dröjde inte länge innan min gode vän Johan Hallstan på Spelradion tipsade om den laddade plattformshopparen Splosion Man. Nyfikenheten tog över och efter att han spenderat bara några minuter med testversionen var jag fast. Totalt fast. Lika fast som en benlös kossa i kvicksand.

Ett experiment har uppenbarligen gått lite överstyr, och tack vare inte helt fullgod säkerhet tar man sig som försökskaninen Splosion Man ut från fångenskapen i ett mystiskt labb. Man har förmågan att explodera och kan göra så tre gånger i rad innan man måste fylla på krafterna igen, vilket görs automatiskt så fort man landat på golvet efter en flamberad flygtur. Man kan således inte hoppa eller slå på något sätt, utan man tar sig helt och hållet fram och besegrar fiender med hjälp av den inbyggda dynamiten.

Det är en rapp plattformare som emellanåt för tankarna till dåtidens Sonic the Hedgehog, med skillnaden att detta är bättre på allt, och laddat med en rejäl portion humor. Vår eldige protagonist är inte bara ett flammande inferno, utan även en komplett galning som kan springa runt och leka flygplan, härma en gorilla eller bara stå och enhandsjonglera. Underbara animationer, men bäst blir det när han samtidigt imiterar ljudet av vad han nu håller på med.

Det är enkelt i början, en väldigt snäll ingångsnivå, men det blir snabbt utmanande. Efter mindre än en halvtimmes spelande börjar omtagningar rada upp sig, och trots att jag fortfarande inte spelat särskilt mycket alls så kan man undra hur det utvecklar sig än längre fram. Men jag välkomnar det. Splosion Man gör det mesta rätt. Enkla kontroller, enkelt koncept, humor och absolut inget krångel med något. Snabb och lättillgänglig underhållning som man ska, inte bör, uppleva.

Glöm ”coming soon”, det är här nu, och jag är 800 MS-poäng fattigare, men väl ett helt Splosion Man lyckligare.