En riktigt bra kväll kan se ut på många olika sätt beronde på vem man är, var man är, hur man är och när man är. Men just jag, just här, just på detta sätt och just nu kan en lyckad kväll enklast beskrivas med två bilder.
Och för att kunna ge order och kontrollera manskapet…
Nu har de första äkta jämförelsebilderna trillat in mellan Final Fantasy XIII till PlayStation 3 och Xbox 360. Skillnaden är ganska uppenbar när man ställer dem mot varandra, som här, men samtidigt tvivlar jag på att det ser lika illa ut i rörelse till 360 när man väl spelar det för sig.
PlayStation 3
Xbox 360
Vanligtvis är det ju PlayStation 3-versionen av multiplattformsspel som får stryka lite på foten i form av dassigare färger och jaggies, men här är det tvärtom, för en gångs skull.
Den 16 februari, undertecknad kvitterar in det 29:e året i medvetet tillstånd och kan konstatera att allt är precis som det var igår. Födelsedagen här borta i Japan har inte inneburit så mycket mer än en normal vardag, fast med ovanligt mycket spelande. Förutom de obligatoriska matcherna i MAG har det även blivit en del Dark Void, och vad jag tycker om det kan ni läsa i sin helhet på Spelbloggen inom en snar framtid.
Kort kan sägas att det är över förväntan bra. Visst finns där detaljer att anmärka på, och att dagens spelsessionen slutade med att jag fick stänga av konsolen eftersom min karaktär fastnade gör förvisso inte saken bättre, men det är likväl en väldigt positiv upplevelse för det. Det största problemet är att återanpassa sig till Xbox-kontrollen och cover-systemet som Gears of War 2 så snällt har tatuerat in i ryggmärgen på mig. Alltför mycket MAG-spelande har lett till att jag vant mig med DualShock till PlayStation 3 och en helt annan kontroll-layout. Uppe på detta spelas Dark Void som Gears of War 2, men använder sig samtidigt av annan knappmappning och tillåter inte invertering av x-axeln när det kommer till kamerakontroll. Två saker som till en början gav mig titeln ”Bambi på hal is”.
Men det satt efter några minuter. Nu skjuter jag ondingar i olika former i bästa Brandon Fraiser-stil och blåser runt med mitt jetpack på ryggen, signerat Nikolas Tesla(!). Trailern nedan ger verkligen spelet en intressant och mörk look, men verkligheten är faktiskt något helt annat, hittills. Dock inte dåligt, på något sätt.
Kommer du ihåg? På tiden när det begav sig för lite drygt 20 år sedan, släpptes den kontroversiella Mario-klonen Giana Sisters. Ett plattformsspel till bland annat Amiga och Commodore 64 som mer eller mindre var en något omputsad version av klassiska Super Mario Bros, fast där de svampätande bröderna ersattes av svampätande systrar. Spelet fick nästan omedelbart dras tillbaka och slutade säljas helt på grund av sin alltför stora likhet med Nintendos original. Vem kunde tro då att vi på 2000-talet skulle få se spelet på nytt, och det till en Nintendo-konsol? Giana Sisters släpptes för inte så länge sedan till just Nintendo DS i uppgraderad version, och nu är det dags för spelet att få samma behandling en gång till, fast denna gång till iPhone och iPod touch. Ett klart billigare och mer lättillgängligt format.
Ser faktiskt helt okej ut, och riktigt bra för formatet. Nostalgivibbarna och det till synes trevliga soundtracket håller på att få mig på fall. 38 kronor är inte mycket pengar, men ändå tillräckligt för att man inte kan spontanköpa det. Men jo, det är bra nära nu!
MAG, eller Massive Action Game som det står för, är ett lagspel hela vägen igenom. Allt från 32 till 128 spelare ska strida mot lika många andra, och för att segra måste man givetvis spela som ett lag. Problem uppstår dock när folk inte förstår det, när folk inte gör vad som krävs. Antingen håller de inte ihop, eller så har de så förbaskat svårt att använda sina medkits till att återuppliva stupade medspelare. Det är illa nog, men värst blir det när de inte ens kan sköta sig på egen hand. Titta på exemplet ovan. Här fick jag i princip ensam hålla stånd mot andra sidan, samtidigt som jag fick ta över och hålla punkter på egen hand. Understöd? Glöm det!
När det bara är en som gör vad som ska göras rasar spelet fullständigt samman. Eller, det räcker faktiskt med att ett par stycken inte greppar konceptet för att en förlust ska vara nära på garanterad. Irriterande, för att uttrycka sig milt. Men när å andra sidan hela laget fungerar ihop som en enda stor maskin, då är man ostoppbar, och det, mina damer och herrar, är en jäkligt trevlig upplevelse.
Sugen på MAG och på att hjälpa till för att ovan nämnda scenarion ska minimeras? Då är du är välkommen att slå följe med oss i klanen SUG. Rekrytering sker här.
Och vad jag själv tycker om spelet kan ni läsa på Spelbloggen.
Och det är inte bara han som har tråkigt. Få klipp kan anses vara så här intetsägande. Jag erkänner att jag aldrig sett någon spela med korvar förut, men det gör det å andra sidan inte särskilt speciellt heller. Detta är bara otroligt segt. Det är tur att bloggar runt om på nätet sprider denna dynga, för hur skulle annars en film som heter ”iPhone sausage play” få närmare 25 000 träffar på en dryg vecka?
Spelet är för övrigt Taiko no Tatsujin, vilket för tillfället endast finns tillgängligt via japanska AppStore. Europa och USA får vänta ytterligare vad det verkar. Kul spel, men bara på konsol med riktiga trumtillbehör. Finns till Wii och PlayStation 2 för importsugna. Rekommenderas å det varmaste, och kräver inga språkkunskaper om man står ut med lite trial and error i menyerna till en början.
* En korean var det visst, inte japan!
Jag har väntat i två och en halv evighet, men nu har äntligen Final Fantasy VIII landat på europeiska PlayStation Store. Premiumpris såklart, men 90 kronor är lika med noll för denna dyrgrip, och med äkta widescreen gör det sig helt perfekt på PSP. Har hittills endast hunnit med knappa två timmar, men allt är precis som förr, och det har faktiskt åldrats med värdighet, även om kontrasterna mot mer moderna rollspel är väldigt tydliga. Mellansekvenserna är tama, dialogen och interaktionen karaktärerna emellan ligger en nivå under dagens motsvarigheter, men det är faktiskt precis så det ska vara. Som vi minns det, med andra ord.
Ska man vara helt ärlig är grafiken inte helt under PlayStation Portables standard. Visst, det är extra kantigt och polygonerna håller inte alltid världsklass, men det ser faktiskt inte överdrivet illa ut. Och även om karaktärerna är något otydliga ibland så sticker animationerna ut och förmedlar ganska klart vad utvecklarna vill ha sagt. Så testa, ni som väntat. Och glöm inte att även Final Fantasy VII finns ute för samma penning, om ni nu skulle föredra det. Både fungerar exemplariskt på PSP.
Ena riktige’ guldkorn!
Tycker Rickard Olsson, El Maestro på Carmine Lives och Spelbloggen.
Att vara 128 spelare i samma lag samtidigt är inte bara tokmäktigt, utan också smått humoristiskt ibland. Kolla in den här vansinniga församlingen av nyfrälsta S.V.E.R.-rekryter som alla skenar åt ett och samma håll. Galet!
Resident Evil 5 kommer i en rad olika versioner. Bortsett från originalutförandet och dess limiterade variant kräker Capcom även ur sig Resident Evil 5: Gold Edition och Resident Evil 5: Alternative Edition. Inte alls rörigt. I den senare återser vi dessutom Jill från de tidigare delarna i serien. Trevligt, men någonting har förändrats. Jag kan inte riktigt sätta tummen på vad det är, men det känns upplyftande. Capcom vill ju bara sälja lite mer.
Har diverse vetenskaps- och utvecklingsmagasin liggandes hemma, de flesta sönderlästa. Men nyligen fick jag hem några nya, och i ett av dem hittade jag en lång artikel som drog uppmärksamheten till sig. Det handlar om så kallade ”gold farmers”, alltså människor, och i regel halvsuspekta företag, som sitter och harvar i onlinerollspel dagarna i ända för att samla på sig så mycket pengar/guld/föremål som möjligt som de sedan säljer till andra spelare mot riktiga pengar. En numera enorm industri och tillika problem för företagen bakom spelen som uttryckligen förbjudit detta med avtal och krafs. Läs mer
PaktenCopyright © Carmine Lives
- om Japan, spel och kanske lite mer
Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress