Ovan inbäddade video från Youtube kan vara något av det nördigaste jag sett på länge, eller åtminstone det absolut nördigaste för i år. Flitiga kodknackare har fått id Softwares klassiska monsterköttare DOOM att rulla på en graf/miniräknare. Det ni ser är fortfarande i betastadiet och körs på en Nspire från Texas Instruments. Spelet kraschar i nuvarande form slumpmässigt från och till, men de har klart kommit en bra bit på vägen.
Någon kanske frågar sig vad nyttan med det här är? Absolut ingen alls, det är just därför det är så ballt, och nördigt. Jag gillar å det bestämdaste bilden nedan som en kommentator på sajten Kotaku bifogade till nyheten för videon. Den är så talande och kan möjligen få alla non-believers att förstå poängen med det hela.
DOOM ska helt enkelt kunna köras på allting, vad som helst. Så frågan är inte om, utan när, vi spelar det på micron.
En trailer har som enda syfte att göra oss konsumenter både nyfikna och köpsugna på spelet i fråga. Detta görs så klart på olika sätt beroende på vilket spel och främst vilken typ av spel det handlar om. Trailern för Dead Island berör mer än väntat, och det bara för att den var så grymt oväntad.
I landet Japan har spelutvecklare, serietecknare och animeproducenter sällan särskilt mycket skam i kroppen. Man ser hela tiden allt möjligt som skulle vara helt otänkbart att marknadsföra och sälja i Sverige, men kanske inte alltid för att innehållet i sig är överdrivet grovt (om än jävligt skevt), utan snarare för att konceptet i sig eller idén bakom det hela kan te sig en smula inappropriate, som man hade sagt i staterna.
Se här bara, för två veckor sedan låg det här PSP-spelet trea över mest sålda spel i hela Japan. My Little Sister Can’t Be This Cute Portable – sug på den. Det är förvisso inget annat än en visuell novell (vilket kanske är illa nog), men jag har ändå på känn att det hade varit en smått ohållbar titel att ställa upp på de svenska spelbutikshyllorna.
Den riktigt exklusiva Bayonetta-statyn du skådar ovan finns inte helt förvånande nog att köpa i Japan, men det kommer att kosta dig. ¥48 300 närmare bestämt, vilket översätts till nästan 4 000 svenska kronor. Jäkligt saftigt för en plastbit, men den är å andra sidan riktigt detaljerad och välgjord, samt i den magnifika skalan 1/4. Kolla själv in resten av bilderna här nedan för lite het Bayonetta-action på nära håll. Läs mer
Så här bra går det när man spelar Wii i samma rum som en corgi. En ledsen hund men en glad TV-handlare senare ångrar nog grabben att han steg upp den dagen.
Tänk egentligen vad lite som krävs för att en kväll ska kännas alldeles förträfflig?! Lite MAG (och så klart en hel jävla massa Gears of War 2) samt några öl till det, jag behöver inte mer än så. Cynikern kan dock hävda att jag för detta måste ha lägenhet, PlayStation 3, Xbox 360, bra TV och internet för att kunna njuta fullt ut av bildens två tämligen enkla ting. Men de flesta är väl ändå där idag? I alla fall i det här landet.
Nu när trasiga Frölunda ändå går bort sig mot bottenlaget Södertälje är det fruktansvärt skönt att kunna rikta fokus mot något helt annat. Och för all del, vill du vara med är det bara att skicka en ”friend request” via PlayStation Network (MajorGnarl) eller Xbox Live (Major Gnarl). Observera mellanrummet.
Det något skruvade japanska pusselspelet Catherine släpps inte bara till PlayStation 3, utan får även en release till Xbox 360. Samma spel, även om jämförelser visar att PlayStation 3-versionen är något skarpare rent grafiskt. Men den allra största skillnaden ligger i spelets omslag till de båda konsolerna. Ovan ser ni alltså Catherines framsida till Sonys konsol, och här under kan ni bevittna Xbox 360-varianten. Annorlunda var ordet. Läs mer
Har aldrig sett mig själv som en riktig nörd egentligen, fram tills för några år sedan. Ironiskt nog tar jag på mig den här stämpeln först nu när kroppsklockan snart slår 30, men jag gillar’t!
Gears of War var ett spel som förvisso intresserade mig när det släpptes, men eftersom jag inte hade Xbox 360 just då blev det aldrig att jag spelade Epics brutala monsterköttare. Det föll faktiskt bort lite, tills en dag när jag hade investerat i en ganska fet spel-PC. Då köpte jag spelet till just Windows, och sedan dess har jag varit fast – tokfast.
Gears of War blev Gears of War 2 och jag gick ned mig än mer i missbruket. Onlinespelandet intog löjliga proportioner och jag avfärdade bestämt många andra nya spel med tidsbrist som ursäkt.
Idag är det bättre. Jag spelar inte lika mycket längre, mest på grund av de tekniska problem som förhindrar oss från att hitta matcher utan att behöva vänta en halv evighet, men också lite för att jag åter fastnat för den PlayStation 3-exklusiva onlineskjutaren MAG. Ganska trasigt det med ibland, men riktigt kul.
Hur som helst, mitt beroende av allting Gears of War kvarstår, och jag samlar mer än gärna på lite nördiga och onödiga prylar som visar detta. Och för den delen, böckerna är riktigt jäkla bra. Väl värda en genomläsning för intresserade.
Nu blir det bronsmatch i handbolls-VM, sedan trillar jag återigen in i Gears of War 2 framåt kvällen för några timmar hederligt mördande.
Första steget mot komplett pixelmani är taget. För något dygn sedan valde jag att investera i Half-minute Hero till PSP, vilket jag inte ångrar för fem öre. En mer underhållande titel var det länge sedan jag spelade, och de där 90 kronorna känns helt plötsligt väldigt väl spenderade.
Rädda världen på en halv minut, det är vad spelet går ut på. En ”Evil Lord” har kastat en otäck trollformel som förgör världen på 30 sekunder och det är upp till dig, ”Hero”, att ta dig fram till slottet där denne svartmästare i olika former väntar på den tiden. I realiteten är spelet förstås inte över på 30 sekunder, utan man kan i byar köpa en återställning av klockan vilket ger oss 30 nya sekunder att kämpa med, men det kräver lite taktik och finkänsla för att allt ska sitta.
Varje uppdrag går dock fort i alla fall och är över på ett par minuter, sedan börjar det om, med en ny ”Evil Lord” någon annanstans. Vår ”Hero” rycker ut igen, och historien upprepar sig. Sjukt kul och rekommenderas å det varmaste!
Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig, men den senaste tiden har jag fått ett obeskrivligt sug efter enklare spel i klassiskt snitt. Jag pratar främst om små pixeldrypande historier som No Heroes Allowed, Cladun: This in an RPG och Half-minute Hero, alla till PSP.
Detta medför ju vissa problem. Okej för att det förstnämnda är ganska billigt redan från början, och att Half-minute Hero reas ut för 90-lappen just nu, men sammanlagt handlar det ändå om sisådär 400 kronor för dessa enklare skapelser. Låter inte så mycket för tre trevliga spel? Njae, kanske inte, men jag är van med att få helt okej kvalitet för under 50-lappen på iPhone, och detta är spel jag med lätthet hade kunnat se till Apples bärbara för inte så himla mycket mer pengar än så.
Men än värre är att jag av någon outgrundlig anledning fått för mig att jag borde spela dessa spel på en PSP go, en maskin jag varken har eller är särskilt förtjust i. De gånger jag provspelat en sådan har mina händer klagat lite grann, och knapparna håller inte alls samma standard som på min vanliga PSP-2000. Så vad gör jag? Betalar några hundralappar för ett extra minneskort eller lägger på ytterligare några lappar och bjuder hem en go från någon lämplig auktionssida?
Jag vet inte, har ingen aning faktiskt. Och det är det värsta av allt. Min satans oförmåga att ta beslut. Suck!
Välkommen till Rickard Olssons fristående och i bästa fall inte alls särskilt spektakulära betraktelser kring tv-spelande och allsköns röjande i Japan där jag huserar i Kansais Osaka. Det blir lite blandat, lite ofokuserat och stundtals väldigt från och till, men det får väl spegla vem jag är som person också. Dock ska tilläggas att jag utöver Carmine Lives är med och sliter hund på eminenta Spelbloggen, missa inte det!
