För några dagar sedan såg ni Kiosken Som Gud Glömde här på Carmine Lives. Jag hintade lite luddigt i texten då att det var en uppföljning på den ”succé” som gjorde att vi vann filmfestivalen året innan. Hammar-Allan och Popnit-Peter är ingen regelrätt föregångare, utan snarare den film som satte Rostock Production på kartan som erkänt filmimperium. Eller också inte. Men vann gjorde vi med alstret i i vilket fall som helst. Otroligt nog, för med tanke på kvalitén ska man vara glad om man ens kan urskilja vad som händer. Var inte orolig, det är inte dina ögon det är fel på, förtexterna är oläsliga.

Att se tillbaka på det här idag, en sådär 13 år senare eller något, ger perspektiv. Uselt genomfört, men idén var god. Fast nu ljuger jag. Vi hade ingen idé. Allt filmades och redigerades i ren panik dagen innan festivalen eftersom vi fortfarande inte hade någon bra idé till manus. Det slutade med att vi improviserade i princip allting, och det var först efteråt vi märkte att vi faktiskt byggt en julgran, därav titeln. Härlig prepubertal humor i sämsta snitt kan räcka långt. Tydligen!

Året var väl 1997 någon gång, jag minns inte helt klart. Det var i alla fall året efter att jag och min gode vän Andreas Nyman, vilka utgör den kvasiballa duon Rostock Production, vann Rådaskolans årliga filmfestival med ”Hammar-Allan och Popnit-Peter – Det Stora Julgransbygget”. Som resultat av detta fick vi inte vara med och tävla nästkommande år, men väl fick vi delta som hedersgäster – eller något sådant – och ställa upp med ett icke tävlande bidrag för nöjes skull. Med god hjälp av ytterligare två halvhjärtade skådisar, Andreas L och Daniel P, klämde vi fram ”Kiosken Som Gud Glömde”. En riktig kioskvältare, eller inte. Men det var tider det! Själv håller jag i kameran hela tiden, som tur är. Vänligen observera dock att vi aldrig någonsin försöker framställa våra filmer som ens någorlunda OK!