Det var några veckor sedan nu, men likväl en minnesvärd utflykt, om än helt utan överdrivet spektakulära inslag. Det var en söndag som jag tillsammans med ett gäng vänner hade beslutat oss för att åka upp i bergen för lite grillfest och tillhörande fiske. Trevligt så det består.

Jag inledde hela trippen med en tågresa på dryga timmen. Efter några byten var jag så framme vid slutstation för min del, Kawachinagano. Efter lite telekommunikation fram och tillbaka fick jag fatt på resten av kompaniet som inväntade mig vid en mindre bilkolonn. Vi körde raskt vidare till ett lite större varuhus för inhandling av råmaterial i form av dryck och något som kunde liknas med ätbart. Man vet aldrig riktigt vad man får i det här landet.

Efter en halvseg dividering om vad vi behövde och inte var det så dags att avverka den sista biten upp till bergen i bil. Tre bilar brummade fram i ett svettigt led längs de smala kringelkrokarna till vägar. Och uppåt gick det, som en jäkla slalombacke emellanåt.

Vi kom allt längre upp och den uppskattade tiden för resan var förbi med råge, var något fel? Till slut kom vi till en trevägskorsning där folk grillade och fiskade på kommersiellt vis (hyrd grillplats med tillhörande damm). Men vi var tydligen inte framme. Den tappra konvojen fortsatte istället än högre upp och än längre bort. Tills det ganska så väntade inträffade. Ledarbilen stod på bromsen, vi hade givetvis kört fel. Hela vägen tillbaka till den där korsningen igen och upp för den andra vägen som vi nonchalerade sist.

Vi fortsatte vårt tåg den vägen i kanske 15 minuter till när de ovälkomna bromsljusen slogs på på nytt. Fel igen? Jajamensan. Tillbaka igen, och för tredje gången passerar vi den där korsningen där folk njöt i godan ro av den fria helgdagen. Måste sett lite knepigt ut när våra bilar hela tiden kom tillbaka. Nåväl…

Upp på väg nummer ett igen då, och denna gång började vi närma oss på allvar, tills ledarbilen helt plötsligt fick för sig att svänga av upp på en nästan lodrät grusväg. Vi två bakomvarande stannade och undrade lite vad det skulle leda till, men den första bilen försvann upp i skogen, så vi fortsatte på den asfalterade bergsvägen istället. Och några minuter senare var vi framme, och likaså ledarbilen, men fråga mig inte hur det gick till. Vi var i alla fall samlade, och dagen kunde börja på riktigt.

Efter att vi registrerat oss och fått fiskeutrustningen som kom med bokningen begav vi oss ca 100 meter nedåt till vår plats. Ett uteskjul som dessutom delades med ett annat gäng. Man får inte vara kräsen inte, och innehav av spindelfobi är kanske inte att rekommendera om man överväger detta. Nåja, vi packar upp och sätter igång med förberedelserna.

Den inte fullt så enorma men däremot väldigt portabla grillen agerar huvudattraktion på bordet.

Katsu sätter genast igång och bokstavligen bryter kol till grillen. De sätter även upp en äkta vildmarkseldstad precis utanför så vi har två grillar igång hela tiden.

Det fjuttas eld på grillen och mina vänner är inte sena med att hoppa på fisket. Det är ett slags slussliknande område där en flod rinner nedför i stora steg. Varje steg kan sedan bokas för fiske av odlade fiskar. En anställd brände förbi i en minilastbil, nitade bromsen och hoppade ur med en stor balja varpå han hällde nog nära på 40 – 50 fiskar i vår ”bassäng”. Vilken utmaning. Not! Men visst, här är man inte sena med att sluka minsta lilla äventyr med hull och hår.

Och beviset lät inte vänta på sig. Det tog sisådär 20 sekunder innan första fisken var uppe. Det var Kakka, som egentligen heter Tomoko, som drog upp den. Så här glad blir man då.

Grabbarna grus var ju förstås inte sena med att hoppa på segertåget, och inom kort var det en enda stort virrvarr med metspön runt vattnet. Allt till synes under Kakkas regi. ”Fiska DÄR!”

I ungefär samma veva började vi hiva det riktiga köttet på grillen. Kyckling, kossa och fan vet jag började osa ljuvligt i stallet.

Och på ”utegrillen” fick även de första olyckliga fiskarna sätta livet till. Hårt bevakade av japanernas maniska dreglande.

Men varför nöja sig där? Meta i all ära, men vad är fiske utan ett äkta kastspö? Katsu hivade fram sitt eget ur bilen och började omedelbart att kasta och snurra. En kul idé, om det inte vore för att bassängen mätte ca 7×7 meter, uppskattningsvis. Snudd på komiskt var det, men måste ändå erkänna att det var riktigt sköj. En hungrig Tomomi står bredvid, redo med ätpinnarna i handen.

Och även damerna ville prova på att vara lite manliga en dag som denna, Tomoko kastar. Eller försöker, i alla fall.

Tabito var lite mer laidback och stekte hem ett par firrar med metspö, cigg och bärs!

”You feel lucky today, punk!?”

Här är också en bild som visar lite hur bergigt det faktiskt var. Vår grillplats omslöts av höga berg på båda sidor, och allt var betäckt av skog.

Nåväl, cirka fem timmar senare var det dags att så sakteliga plocka ihop sakerna och börja packa bilen för återfärd.

Tyvärr råkade det där bara var en bil i mängden på parkeringen. Verkligheten ser lite annorlunda ut.

Vi påbörjar återresan, men stannar till efter en halvtimme ungefär för en kortare paus vid en japansk motsvarighet till pressbyrån, så kallad konbini. Därifrån delade vi sedan på oss, och medan Tabito, Katsu och några till begav iväg mot Nara med omnejd så fortsatte jag och två till mot Osaka och framför allt Kishibe-Minami, för att vara exakt. Det var tack och adjö efter ett alldeles förträfflig dag, långt bort, långt upp.

På återseende!